Min historia... - Livet efteråt
Familj och vänner är viktiga pusselbitar för att ta sig vidare i livet efter att ha behandlats för svår cancersjukdom, så även en givande hobby, något dagens insändare till Min historia... vänligen påminner oss om!
ROBIN
Jag heter Robin Eriksson, kommer från Östersund och är 19 år gammal. Har alltid älskat jakt och följt med min pappa på jakt på både småviltsjakt och älgjakt. Men 2014, tre dagar för julafton, tog mitt liv en vändning. Jag fick reda på att jag hade fått akut lymfatisk leukemi (ALL), allt vart bara svart när vi fick reda på det. Hade det första året med starka cellgifter och täta kontroller i Umeå, medicinerna gjorde så att jag tappade min kondition och gick upp i vikt på grund av kortison. Våren gick, sen sommaren och sedan var det dags för höst.
Då fick jag följa med pappa på älgjakt. Jag kommer ihåg att han inte tog pass som var långt bort så att jag skulle orka hänga med och sitta med honom. Tyvärr vart det ingen lycka det året när jag var med. Men efter det att ett år hade gått från när jag fick beskedet så var det slut på cellgifter och nu var det bara tabletter i 1,5 år. Härligt tänkte jag och var glad över att slippa så täta besök i Umeå. Nu hade jag mer tid med kompisar och att kunna vara med dom.
Jag och mina vänner skaffade varsitt gymkort och började gymma ganska ofta för jag kände att jag behöver träna upp det jag förlorade när jag låg inne. När jakten 2016 kom följde jag fortfarande med pappa ut och då märkte jag vilken stor skillnad det var det året jämfört med året dessförinnan, jag orkade så sjukt mycket mer! Men det jag gillade mest med jakten var att man fick komma ut och vara i naturen och lyssna på fåglarna, höra hur det knäcks i grenar, hur elden sprakar och adrenalinet börja att rusa när man såg något djur på längre avstånd.
Det var vad jag älskade mest med jakten...
Sommaren 2017 när jag vart klar med att ta tabletter så for vi till Gotland i en vecka. När vi kom tillbaka till Nynäshamn hade vi en bekant där som vi fick följa med på jakt. Jag följde med någon annan än pappa och där jag fick skjuta mitt första vilt under uppsiktjakt! Det var ett mindre vildsvin men ändå känslan man fick och hur man kände adrenalinet pumpa i kroppen. Sedan vart det äntligen höst och dags för älgjakt igen. Denna gång satt jag med min äldre bror eftersom jag bara var 17 år och inte har tillgång till egen bössa.
Hade sett fram emot jakten så sjukt mycket det året men första dagen på jakten hade jag spelat fotbollsmatch på kvällen och då bröt jag mitt nyckelben så det vart inge mer jakt då. Precis när mitt nyckelben hade läkt i november så kände jag att mina ben vart svagare. Jag fick sämre balans och det gjorde ont, jag haltade fram på skolan och fick släpa mig upp för trapporna. Började tänka att det kan inte vara sant, det kan inte vara ett återfall, läkarna sa att det bara var en jätteliten risk så jag tänkte att det bara var en infektion och att det går över snart.
Men det vart bara värre och värre. Medan mina vänner skrattade åt mig och trodde jag gjorde mig till...
En dag vart jag så less och sa att jag inte ville gå till skolan och att det var något fel med mina ben. Vi for in på sjukhuset där dom kollade reflexförmåga, mina blodvärden och sånt. Reflexerna var nedsatta men inget fel med blodproverna, fick komma tillbaka dagen efter och göra ett ryggstick där dom såg en stor del vita blodkroppar. Dom ville kolla allt för att vara säkra på att det inte va ett återfall, tror dom själva inte ville tro att jag fått ett återfall. Jag fick ett par kryckor av sjukhuset och besked om att vi skulle åka upp till Umeå igen efter helgen.
Jag kunde fortfarande köra moppe så jag tog den till en badplats och satt mig ned när de var solnedgång och började att fundera. Det kan inte vara sant, inte igen, det måste vara något fel. Jag vill inte gå igenom det här igen, jag vill vara hemma och jaga och festa med mina kompisar. Men min största oro var att jag skulle få ha kryckor i hela livet…
Vi kom upp till Umeå, fick höra behandlingsplanen och att det var ett återfall. Alltså vart jag tvungen att göra en benmärgstransplantation i Huddinge, och då måste jag vara där i tre månader under sommaren. Vi hade fått åkt ner till Huddinge för att göra massa kontroller innan jag skulle ner och transplanteras, och planen var då att det var min broders benmärg jag skulle få, men då visade det sig att han hade för lite vita blodkroppar. Så det vart ändrade planer och vi fick vara hemma lite längre i några veckor och göra nån underhållsbehandling i Umeå medans vi väntade på att åka ner.
Dagen kom och vi åkte ner. Jag fick genomgå strålning mot huvudet och kroppen, sammanlagt pågick det i sju dagar. Sen så fick jag cellgifter för att dra ner mitt immunförsvar till noll. Den 8 maj 2018 fick jag göra transplantationen. Efter min behandling så fick jag GVH och fick utslag på båda mina armar så att dom vart svullna och kliade. Sen fick jag väldigt stora mängder kortison, gick upp i vikt igen och tappade allt jag hade gjort för att få tillbaka mina muskler som jag hade kämpat så hårt med.
Vi låg isolerade på CAST i fem veckor sen var jag på kontroll två gånger i veckan.
Vi kom hem i juli. Jag gick fortfarande runt på kryckor och tänkte hur blir det nu med kryckor, kan jag jaga och hur ska jag orka? För jag fyllde 18 år den tredje september och samma vecka åkte jag till jaktaffären och köpte min första bössa. Nu var det bara att vänta på licensen. Jag satt med min pappa på jakten, tog det försiktigt och tog pass som var så nära att jag orkade hänga med. Vissa dagar var jag så trött efter jakten att jag kunde lägga mig och sova när jag kom hem. Men det bästa när man satt på pass var att man kunde släppa allt om sjukdomen. Behövde inte tänka på den längre och kunde äntligen slappna av.
I oktober fick jag brev ifrån polisen. Det var min licens så nu vart jakt ännu roligare än vad det var förut. Nu kunde jag sitta själv och jaga rådjur, men älgjakten satt jag fortfarande med pappa för jag var väldigt osäker ifall nått skulle hända. Som vanligt vart det ingen älg det året men fick åka till bekanta söderut där jag fick skjuta mina två första rådjur! När vi kom hem igen var älgjakten slut, bara att vänta till nästa år. Så i februari skulle vi ner på kontroll i Huddinge och då passade vi på att åka till våra bekanta och jaga där jag fick jag skjuta min andra gris.
Jag va nöjd ändå trots avsaknaden av älg, men jag var stolt att jag orkat släpa med mig mina jobbiga kryckor ut varje gång. Till slut lönade det sig och jag fick skjuta mitt första vilt. Det var en härlig känsla att få känna adrenalinet pumpa och då tänkte jag äntligen. Efter allt helvete med sjukhusbesök och sökningar med mera så fick jag äntligen pusta ut, det var värt att fortsätta kämpa för att uppleva denna känsla. Hösten 2019 kom, det här är mitt år, jag ska skjuta min första älg i år så är det. Jag följde med nästan varje dag i september och jagade älg, vi fick se men fick aldrig nått läge så det var surt.
Sen var det två veckors uppehåll då jag passade på att jaga rådjur och hjort. Då kom det ju bara massa älg så det var faktiskt riktigt skrattretande!
Sen så var det dags igen för jakt i oktober. Vi började på fredagen och jagade lördag och söndag. Ingen älg på fredagen eller lördagen. Men på söndagen small det och jag fick skjuta min första älg, en liten oxe på fem dagar. Det var nästan så man vart gråtfärdig för allt kämpande och tillslut så blev drömmen sann. Jag hade tränat upp mina ben under våren och sommaren så jag inte behövde ha med mina kryckorna längre, nu använde jag bara min skjutkäpp som hjälpmedel. Jag kommer absolut fortsätta jaga det är det som hjälp mig mest tillbaka, aldrig att jag kommer att släppa det.
Kom ihåg om det är något som du verkligen tycker om, ge inte upp och försök se det på den ljusa sidan (särskilt om du har kompisar som hjälper dig!). Och du kommer att ha nått att se framemot när du är klar. Man ska aldrig vika sig och är starkare än man tror. Man behöver bara hamna i en sån sits så kan man bevisa det...
Tack för mig!
Läs mer på min Instagram:
@robin_erikssson
Fler nyheter
Alla nyheter