En jobbig & lärorik tid
"NYVAKEN"
Jag blev sjuk i december 2012 då alla mina värden var mellan 1>0. Läkarna och sjukvården gjorde alla extremt goda insatser och var alltid optimistiska. Just optimismen var det som gjorde mig så stark och motiverad till att klara allting. När min brors benmärg inte passade var det ett bakslag såklart. Men dem pushade på och det var aldrig några som helst tankar på att det skulle bli tufft för mig att överleva.
Jag gick igenom en behandling den 13/7-13 som var så fruktansvärd att jag inte kan beskriva den med ord. Den pågick i två dagar och andra dagen ville jag först ge upp. Den var nästintill outhärdlig. Att bara vara vid medvetande gjorde mig illamående och tillslut fick jag syrgas eftersom jag knappt kunde andas. Men 5e dagen så kändes allt bra igen och jag fick 50 mg Deltison vilket gjorde att jag fick tillbaka hungern, energin och den sociala biten.
Nu till det som jag uppfattade som oerhört jobbigt...
När man befinner sig i det tillståndet är man ständigt bland människor som pushar, stöttar och hel tiden finns där för en. Jag känner att jag under 1,5 års tid befann mig i en ständig chock som jag aldrig riktigt kom över förrän jag tillslut blev hemskickad. När jag hade stängt dörren till min lägenhet och var hemma helt själv. Det var då allting kom till mig:
Hur mådde mina föräldrar, farmor (som nyligen hade förlorat sin man), mina syskon, alla vännerna och min flickvän?
Vad hade jag varit med om?
Kunde jag ha dött?
Denna oerhörda chock av omgivningens tankar gjorde mig oerhört fylld av ångest och framförallt att jag var skyldig till all denna ångest som jag gett dem att vara sjuk. Det var inte mitt fel, men det kändes så.Det är jobbigt att prata om det än idag, känner jag nu och jag har väl i ärlighetens namn inte bearbetat det, istället sopat det under mattan.
Därför tycker jag att man måste bli bättre på att ta hand om patienterna efter sjukdomen gällande den mentala biten. För när du befinner dig på sjukhuset och träffar läkare 3 gånger per dag och får transfusioner/blodprov med mera så är det oerhört svårt. För mig var det omöjligt att reflektera över vad det var som hände förrän vården släppte taget om mig. Att ständigt behöva besöka en psykolog exempelvis hade gett mig de redskap jag behövde för att komma tillbaka.
Detta var min berättelse och jag hoppas den kan ge er någonting. Jag är idag frisk och under sjukhusvistelsen reflekterade jag lite över vad jag åstadkommit under min livstid (22år) efter det lovade jag mig själv att om jag blir frisk ska jag ta tag i mitt liv.
Sagt och gjort. Jag pluggade upp betygen och började läsa till lärare. Idag har jag gått halva utbildningen och stormtrivs med den. Sjukdomen har bitvis lärt mig mycket om mig själv. precis som jag lärt mig mycket på grund av den. En person sa en gång till mig att man ibland kan behöva få en smäll i huvudet och vakna upp lite grann. Jag håller fullständigt med den personen...