Sjukvården i all ära...

"ANONYM" 

Vården behandlar oss för våra svåra sjukdomar, men det gör ju inte så att livet fungerar rent praktiskt alla gånger. Någon behöver se till att även denna del funkar. Det är inte alltid man själv förstår eller vet vad man ska ställa för krav och ens närstående är antagligen lika okunniga. Vårdcentralen och kommunen är sällan inkopplade och därmed är inte heller de funktioner som ligger där som t ex arbetsterapeuter, hjälpmedelscentraler, biståndsbedömare. Även om man har föräldrar som fått viss hjälp, så betyder inte det att man inser att man själv kan få hjälp. Visst ska sjukvården fokusera på sjukdomen – men helheten måste ju fungera. Vad hjälper det att man bygger fina avancerade tåg om det inte finns någon räls att köra dem på? 

Tar man själv kontakt med arbetsterapeuten eller lokal dietist är det inte säkert att man ens får tid hos dem. De förstår inte problematiken för en cancersjuk. Det var först när jag bröt både vänster och höger arm, och akuten och framförallt ortopedavdelningen blev inblandad som något hände. Jag vägrade att bli gipsad, eftersom då kunde inte min man dra upp mig ur sängen. Jag behövde ha min arm om hans hals för att han skulle orka lyfta mig och det fungerar inte med gipsad arm. 

Då slogs det på stortrumman och hjälpmedel flödade in; höjning av sängen och toalettsits, höjningar av stolar och andra hjälpmedel så jag kunde dra mig upp ur sängen utan att min man, vars rygg mer eller mindre var knäckt behövde hjälpa till. Eftersom jag behövde gå på toaletten fem gånger per natt och jag behövde hjälp både upp ur sängen och upp från toalettstolen, så blev det inte mycket sova för min kära make heller.

Hade sjukvården fungerat på det sätt jag förväntar mig, och som det borde göra, så hade jag fått denna hjälp tidigare - och då antagligen inte brutit armarna. Då uppstår också några frågor som blir aktuella av och till, och som sjukvården bör fundera över, som exempelvis; 

– Hur får man hem mat om man är så dålig så man knappt orkar stå upp och är så pass infektionskänslig att det är en allvarlig hälsorisk att bara vara i en mataffär?

– Vem lagar maten när man inte klarar av matoset utan att spy?

– Hur blir det rent hemma när man inte kan böja sig och inte kan dammsuga eftersom den spyr ut damm och bakterier i sitt luftflöde (vilket är en allvarlig hälsorisk som immunsänkt)? Samtidigt är det ju en allvarlig hälsorisk att befinna sig i en smutsig lägenhet.

– Vem skurar efter att man mått illa och lämnat fläckar på toaletten och på golv, kläder, lakan?

– Vem hjälper en upp ur sängen när man har bråttom på toa, upp från stolar (sitta i soffor är det ju inte tal om) eller från marken när man trillat?

Om inte sjukvården tar ansvar för dessa frågor, vem ska då göra det? Mina exempel är kanske väl tydliga, men det behövs för att en utomstående ska förstå. En frisk förstår inte problemen – det gör man ju sällan innan man själv råkat ut för det. Men sjukvårdpersonal ska ha den kunskap att de kan sätta sig in i problemen – och bör ha ansvar för att insatser sätts in när det behövs.