Knäck inte våra cancerläkare!

J. OSBECK

Sedan 2009 har jag varit patient på Sahlgrenska Universitetssjukhusets hematologiavdelning. Där har jag genomgått olika behandlingar och kontroller av min lymfomsjukdom i olika stadier. Vården på Hematologen ges via en "vård-loop" med behandlingar och återhämtningar (vanligtvis hemma). Några patienter behöver mellan varven mer avancerad vård som exempelvis stamcellsbehandlingar. I kärnan finns läkarteam och sjuksköterskor fördelade på olika sjukdomsriktningar inom blodcancer som exempelvis lymfom eller diverse leukemier som hanterar sina patienter i vård-loopen. 

Sedan 2009 har jag sett belastningen öka och allt fler patienter förväntas behandlas med hög kvalitet. Mer patienter slussas alltså in i vårdsystemet utan att direkta resurser verkar tillföras. När jag själv vid en uppföljning fick reda på att min överläkare som följt mig sedan 2009 hade sagt upp sig på grund av hög arbetsbelastning gjorde det mig förkrossad. Både som professionell yrkesutövare, men även på ett personligt plan där jag lärt känna en fantastisk människa som guidat mig igenom tuffa behandlingar och alltid funnit tillgänglig med sin expertkunskap när det har varit tungt. 

Att denna överläkare inte får möjlighet att lämna över sitt kunnande till yngre läkare, och fortsätta vara den auktoritet inom sitt kunskapsområde samt hjälpa cancerpatienter under sina sista yrkesår, är för mig ofattbart. All den erfarenhet av alla case som byggts upp kommer alltså inte komma nya patienter tillgodo. Inte heller kommer regionen ha expertkunskap att vända sig till. Generellt verkar det också vara en skev fördelning av vårdresurser över Västra Götaland. Primärvården är rejält uppbyggd med vårdcentraler som även drivs såsom privata lösningar, samtidigt som specialistvården går på knäna med fler och fler remisser att ta hand om. Någon synkronisering mellan primärvården och specialistvården verkar inte heller existera. 

Det kan vara lätt att bränna ut sig om arbetsbelastningen är för hög

I all specialistvård krävs i botten specialister och seniora läkare för patienter och vårdteam att luta sig mot. Livsviktiga beslut ska fattas om vilken vård som ges. Ska dessa specialister överleva måste arbetstider och arbetsvillkor vara rimliga och anpassade för att möta verkligheten som den är. Att köra läkare in i väggen är både oetisk och ansvarslöst! Det kommer också medföra att ett antal cancerpatienter inte kommer få rätt vård. Det rimmar illa med de höga ambitionerna som finns idag med den svenska cancervården. I grund och botten handlar det om ledarskap, att fördela resurser och att ta hand om sin kärnkompetens (d.v.s. sina anställda).

Sedan finns det en svårare fråga att hantera som har stor påverkan på specialistvårdens belastning – hur ska cancervården prioriteras mellan åldersgrupper? Ska en 25-åring som har akut lymfatisk leukemi har samma prioritet som en 85-åring med lymfom? En etisk fråga som kan vara svår att besvara, men som är viktig att ta ställning till för den delen...