En solskenshistoria
"MAGGAN"
Från chockad till lamslagen och vägen tillbaka till golfslagen...
I början av november förra året förändrades våra liv. Ett telefonsamtal och sedan var inget sig likt längre. Det var då pappa fick sin diagnos...Det började med att sommaren kom och gick. Pappa var blek om näsan men spelade golf, styrketränade på det lokala gymmet och promenerade med hundarna. Man skulle kunna säga att han var en ovanligt vältrimmad snart 70-åring!
Senare på hösten började han nämna att han hade ont i ryggen. Till saken hör att han aldrig klagar över smärta och sjukdom. Men det blev mindre och mindre aktivitet… Han blev tröttare och tröttare, mer och mer gråaktig. Något vi borde ha reagerat på så var det den bitande ironin, den sjuka humorn och skrattet som lyste med sin frånvaro...Borta. Varför hade den försvunnit helt plötsligt!?
Ganska konstigt att man inte tänkte på det då, men så här i efterhand så är det som så självklart. Efter mycket tjat och gnat så gick han till vårdcentralen i byn. Efter turer hit och dit så blev han akut skickad till Norrlands Universitetssjukhus, då blodtrycket var skyhögt, och han helt plötsligt blivit mer eller mindre blind på ett öga. Ja se, en liten propp hade dykt upp också. Att bli skickad till NUS, det var nog det mest lyckosamma som kunde ha hänt!
För på NUS slog de på stora trumman och tog massor med olika prover och han fick stanna kvar i väntan på svar. Och svaret kom…På kvällen ringde han upp och berättade att han hade fått en diagnos. Cancer. CANCER!! Han berättade att det var en behandlingsbar variant, men ordet cancer gjorde att han kunde ha sagt vad som helst, för varje ord han sa lät som döden, döden döden..
Pappa var en av de hundratals personer som varje år insjuknar i sjukdomen Myelom. En kronisk form av blodcancer som oftast drabbar personer över 60 år. En läkare pratade med oss om sjukdomen och peppade oss alla i att de skulle göra allt de kunde för att trycka tillbaka cancern, men att pappa hade gått med sjukdomen ett bra tag och att den därför vuxit sig stark. Stark på pappas bekostnad. Efter chocken så skrapade vi ihop spillrorna av vad vi en gång varit och försökte stötta allt vad vi kunde. Vi firade Fars Dag på Hematologen i Umeå, tillsammans med svärfar, pappas bror och brorson. Det har nog sällan varit så fullt i matsalen på Hematologen…
Julen kom, pappa var cellgiftsbehandlad och mådde dåligt samt levde med stor smärta. På julafton så orkade han inte sitta uppe mer än ett par timmar och sedan var smärtan och tröttheten för stor. Julafton blev uppdelad på två dagar. Julmaten en dag, kaffet och Ris á la Maltan nästa dag. Ja inte för att pappa direkt åt så mycket, men tradition är tradition och bör upprätthållas, cancer eller ingen cancer!
Istället för julpyntning så inreddes mitt barndomshem med förhöjningar, rullatorer, specialmadrasser och näringsdryck på flak, varvat med kortison och morfintabletter av starkare sort. För att inte tala om alla andra tabletter som trängdes i den sprängfyllda dosetten. Det bästa som kom klätt i rött den här julen, var de otaliga blodpåsar som pappa fick då järnvärdet var extremt lågt. Varje påse köpte några dagar och kanske någon vecka för att vara lite piggare, men å andra sidan fick han sina cellgifter som gjorde att han mådde sämre och fick mer ont...
I slutet på februari så blev pappa inlagd på isoleringsrum på Hematologen på NUS. Det var dags för stamcellsbyte. Starka cellgifter för att slå ut allt som fanns kvar i kroppen av immunförsvar för att sedan få tillbaka doser med rena fina blodkroppar som filtrerats ur hans eget blod tidigare under behandlingen. Dryga månaden låg han där i ett kalt vitt rum med endast några tavlor på väggen och en tv. Håret försvann, musklerna försvann, aptiten försvann… ja, inte mindre än 6cm av pappas längd försvann då kotorna ätits upp av cancern. Men livsgnistan fanns kvar!
Sakta men säkert så blev han emellertid bättre. De starkaste morfintabletterna byttes mot svagare. Några trevande steg med utomhusrullator blev till promenader. Hjälpmedlen plockades bort och lämnades tillbaka. En dag provade han att svinga golfklubban, men trodde själv inte att det skulle gå. Det gick inte heller särskilt bra…Men så, dryga fem månader efter påbörjat stamcellsbyte och med en liten golfscooter till hjälp, så spelade han en 18-håls golfbana tillsammans med sin golfpartner. Tävlandes mot 51 andra par och, tro det eller inte...De VANN!
När pappa fick sin diagnos så läste jag allt som fanns om Myelom. Jag läste statistik, behandlingar, komplikationer, dödstal…Allt! Om du har en anhörig som drabbas förstår jag att det kommer massor med känslor. Och cancer har nog för fler än mig, en minst sagt dov klang…Men glöm inte att det är många som kan slå tillbaka mot sjukdomen och kräva tillbaka livet! Pappa var en av dem och det är jag mycket glad över.
Stort tack till alla som stöttat pappa genom den här delen av sitt liv. Som skjutsat till behandlingar, hälsat på, skickat hälsningar och bara funnits där. Ni är ALLA guld värda. Ingen nämnd ingen glömd brukar det heta, men jag nämner ändå mamma som stöttat pappa i vått och torrt samt svärfar som ställt upp i alla väder.
Och...Ett gigantiskt tack till Hematologen i Umeå! Utan er hade inte pappa varit där han är idag 😊.
