Vår sjukvård...

SJUKHUSKUND

Alla springer i ekorrhjulet och försöker hitta sätt att förbättra hjulet eller se hur många ekorrar som skall springa. Ingen funderar på varför hjulet snurrar och varför det bara snurrar fortare trots alla goda insatser. Det kanske är dags att vända blicken och inte bara titta på hjulet utan också att titta på ekorren. Man bör ställa frågan om sjukvården och patienten är anpassade till varandra. Inte bara titta på sjukvården utan även på patienten. Vad är det patienten frågar efter? Har sjukvården något svar på detta eller frågar man fel part? 

Vi har i Sverige fått ett sjukt vårdsystem. Den medicinska utgångspunkten är att hitta symptom som går att diagnostisera och sedan behandla symptomen. I de fall där symptomen är sjukdomen fungerar detta. Tyvärr är i dag symptomen ofta inte samma sak som sjukdomen. Våra kroppar är drabbade av inflammationer som ger olika uttryck i kroppen, inte sällan i form av värk.

I det läget löser sjukvården problemet med en definition, sjukvården kallar detta för en kronisk sjukdom. Vården kan då fortsätta att behandla symtomen, men har inget ansvar för sjukdomen. Hur skall vi lösa detta? Ett grundproblem är att det är just sjukvården som fastställer agendan. Det är sjukvården som bestämmer vad som är sjukvård och därigenom styr hur våra pengar skall användas. 

Nu finns det många som har andra uppfattningar om hur problemet kan lösas. Det vill säga uppfattningar om vad som är problemet vid många kroniska sjukdomar. Detta är ingen ny kunskap. Den är utbredd i asiatiska länder och har tidigare även funnits hos oss. Problemets orsak och lösning ligger i kroppens obalans. Våra kroppar är fantastiska. Vi kan till stor del läka oss själva om vi får den möjligheten. Men för att detta skall kunna ske måste våra kroppar vara i balans. 

Problemen i kroppen uppkommer när vårt immunförsvar får för mycket att göra samtidigt som det motarbetas av vårt eget beteende. Kan man enas om att detta, eller i vart fall att detta är en del av vårt sjukvårdsproblem, så öppnas dörren för förändring och lösning. Frågan blir också bredare. Den är inte enbart sjukvårdens utan den är politisk och den är personlig. Politisk då vi måste få tillstånd förändringar i vår livsmiljö. Personlig eftersom vi plötsligt själva måste ta ett ansvar för vår hälsa.

Den första åtgärden blir att göra frågan publik. Vi måste tillåta andra än sjukvårdens aktörer att sätta agendan. Låt sjukvården göra det som den är bra på, men inte låta sjukvården ha ensamrätt på agendan och framförallt inte tillåta att den har ett veto mot alla goda tankar som inte är politiskt korrekta inom det egna skrået. Den politiska lösningen är att skapa handlingsdirigerande beteenden i syfte att begränsa utbudet av dålig mat och giftiga produkter.

Den personliga lösningen är att ge medborgarna mandat att ta ansvar för sin egen hälsa, genom att tillåta spridandet av kunskap och information samt tillåta lösningar som i dag beskrivs som ”alternativa” behandlingsformer. Dessa bör inte ses som alternativa till vanlig sjukvård utan istället som kompletteringar av eller integreringar i vår vanliga sjukvård. Ökar vi inte valmöjligheterna kommer vården fortsätta att bli dyrare och sämre och då även bli än mer ojämlik. De med kunskap och god ekonomi söker själva efter dessa lösningar och åker utomlands för att få dessa behandlingar. De som inte har detta ges inget val.