När en dörr stängs...
"NETTAN"
Jag fick diagnosen KLL (kronisk lymfatisk leukemi) våren 2011. Det var för mig ett tufft besked att acceptera och lära sig leva med, jag hade nyligen fyllt 50 år och var "mitt" i livet. Hade känt mej trött i sliten till och från en längre tid men tänkte att det kanske skulle va såhär när man fyllt 50😊. I Februari 2011 var jag på en mammografi undersökning, 14 dagar senare fick jag besked och tid för ett återbesök. Tankarna for iväg - bröstcancer - och tiden fram till läkarbesöket var en lång mardröm. Det besked jag fick är att jag hade förstorade lymfkörtlar under armarna och att man misstänkte att det kunde vara någon form av tumör :( . Det var för mig detsamma som cancer.
Under en och en halv månad var det ett antal undersökningar och besök på sjukhuset. Tankar, dödsångest och inga vettiga svar om vad som händer och sker, man lever liksom i ett vakuum. I April remitteras jag till Hematologen, genomgår ett antal undersökningar och får beskedet: KLL. Det va så långt gånget att de ville påbörja en behandling snarast möjligt. Läkaren sa: du är mycket sjukare än du kanske tror😳. I slutet av April läggs jag in och en behandling påbörjas 6 kurer med cytostatika och antikroppar under 6 månader. Jag hängde inte riktigt med i svängarna. Beefann mig i chocktillstånd, allt hade gått så fort. Från att varit helt frisk i hela mitt liv och nu "kroniskt" sjuk i en cancerform jag inte ens visste fanns. Den går inte att bota, svårt att förstå. Nu är jag envis av naturen och insåg inte hur tuff behandlingen skulle ta på mig fysiskt och även psykiskt. 14 dagar efter första kuren går jag tillbaka till jobbet som vanligt och så pågick det de 3 följande kurerna och månaderna.
Så här efteråt vet jag att jag fortfarande befann mej i chocktillståndet - ville inte ha någon hjälp från kurator - utan resonerade att "det här klarar jag själv". Blev svagare och svagare, orkade till slut ingenting, fick komplikationer och blev inlagd på sjukhus i oktober, där tvångdsjukskrev de in mig och sa att jag behövde ta det lugnt den resterande behandlingstiden. Det var först här som tiden började komma ikapp mig och jag insåg att mitt liv höll på att rasa ihop. Jag var "sjuk" och behövede hjälp. Påbörjade samtal med kuratorn och det var början på att försöka sätta ord på det som hänt och händer mig. En livsavgörande tid för att försöka förstå och acceptera vad som hände. Har fortfarande idag samma kuratorskontakt, hon är en av mina livlinor som ger mig ovärdeligt stöd och hjälp.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om min resa. Kortfattat så genomgick jag alla 6 kurerna och var "så kallat" färdigbehandlad i februari 2012. Medicinskt möjligen men sen kom en lång rehabiliteringstid som innebar hårt jobb att återhämta sig, både fysiskt och psykiskt. Ni vet precis vad jag menar...Jag var tillbaka på jobbet delvis till sommaren och heltid senare på hösten, livet rullade på i stort sett som vanligt i vardagen. Att bli sjuk har emellertid gjort att jag förändrats på många sätt. Man blir osäker på sig själv vilket gör att man begränsar sig många gånger omedvetet, självkänslan sviktar och man vågar inte lita på att man kan många gånger, jag är ju sjuk! Kan säga att jag egentligen är väldigt modig och har tagit stora spännande beslut tidigare i livet, så för mig har sjukdomen hämmat min tillvaro på många sätt. Tyvärr har jag fått återfall och har påbörjat en ny behandling och är nu sjukskriven...
Det jag egentligen vill komma fram till är att sjukdomen gjort att jag nu äntligen insett och mer och mer vågar utforska och plocka fram min kreativa talang. Och nya dörrar öppnar sig😍! Jag har tagit fram stafflit igen, målar och skapar för fullt. I april ska jag gå en verdic art kurs i Örebro, så spännande! Ser fram emot att äntligen få möjlighet att plocka fram och utveckla den "inre känslan" som länge "skrikit" inom mig och helt enkelt måste ut. Att få uttrycka mig i färg & form yvigt & stort utan att känna begränsning. Längtar sååå...