Ensam under julen

ULLA-BRITT

"Juletider" är vad jag erfar ett begrepp som syftar på den festliga stämning som råder under december månad. En tid som för många handlar om att umgås med familjen tiden kring julafton. Uppskattade jultraditioner upprepas bland ens närmaste. Man äter mycket, gott och länge. Många hem får besök av jultomten som bjuds på gröt. Mörkret utomhus uppvägs av umgänget i hemmet med dem man älskar. Det är om inte annat bilden av julen som förmedlas, men alla lever tyvärr inte upp till denna skönmålande beskrivning. Jag gör åtminstone inte det. 

I min ungdom och större delen av mitt vuxna liv var dock julen en högtid jag såg fram emot. Som ensamt barn fick jag mycket uppmärksamhet av mina föräldrar. Som vuxen fortsatte jag att fira julen med dem vartannat år tillsammans med min make vars familj vi spenderade julen hos övriga julaftnar. Mina svärföräldrar och jag kom inte överens alla gånger, men vi respekterade åtminstone varandra den tiden det begav sig. 

Trots att mina egna föräldrar började bli till åren var de ett värdefullt stöd till mig när jag fick reda på att jag hade fått blodcancer. Jag överlevde med nöd och näppe cancern men blev steril. Jag tror att jag blev det åtminstone. Eller så kanske jag var det redan sedan tidigare, det är i slutändan inte väsentligt. Några barn blev det i alla fall inte, men min man och jag var lyckliga för det. Fastän min relation med hans föräldrar och övriga familj förblev något anspänd.  

Sedan gick mina föräldrar bort. Det var inte oväntat med tanke på hur gamla de var men det skedde hastigt. Dessutom togs de båda ifrån mig inom loppet av drygt ett år. Julen därpå firade jag tillsammans med min make och hans familj. Det blev vår sista jul tillsammans. Han hade hittat en ny förälskelse. "Gott det" tänkte jag i smyg. Vi hade växt isär och att fortsätta vara tillsammans hade inte varit rätt gentemot någon av oss. Livet blir inte alltid som man har tänkt sig. Även om det hade kunnat skötts på ett bättre sätt av den man som nu är min ex-make. 

Sedan dess har jag inte haft någon partner. Det är egentligen inget problem för mig. Som enda barn lärde jag mig att trivas med min ensamhet. Det har jag också bärt med mig in i vuxenlivet. Dessutom har jag några få mycket goda vänner som har följt mig mer eller mindre hela livet. Jag har faktiskt aldrig känt mig ensam under dessa år som ensamstående. Förutom under just julen. En tid som ska handla om att umgås med ens närmaste. Och mina närmaste (vänner) har egna familjer att spendera julen med. Till skillnad från mig... 

Jag vet inte riktigt vad jag vill förmedla med detta inlägg. Kanske vill jag skriva av mig i terapeutiskt syfte. Kanske vill jag ha någonting att göra för att få tiden att gå. Kanske vill jag bevisa att alla inte faller in under beskrivningen för hur julen "ska" firas. Kanske är jag bara gammal och trött...Jag tror dock att jag egentligen vill säga till dig som är ensam under julen att du åtminstone inte är ensam om att vara just det. Och hälsa till dig som tycker att julen är en jobbig och påfrestande tid. Du är långt ifrån den enda att känna så.