Ensam är inte stark

 "TACKSAM"

När jag fick min blodcancerdiagnos för drygt fem år sen kände jag mig som världens ensammaste människa. Denna tryckande ensamhet ackompanjerades med ängslan, oro, osäkerhet och rädsla; en fruktansvärd rädsla. Min läkare sa att det inte fanns några skäl att oroa sig i onödan eftersom jag ännu inte hade uppvisat några symtom på min sjukdom. Själv förstod jag knappt ens vad han menade, och blev ärligt talat upprörd och arg på den i mitt tycke oförstående personen framför mig. 

Att försöka vara positiv är en sak, men att bagatellisera cancer kändes väldigt konstigt. Särskilt med tanke på att jag aldrig hade hört talas om min diagnos förut och den lät lika hotfull som främmande. Såhär I efterhand tror jag att det var just osäkerheten om vad som väntade som var värst. Trots min rent ut sagt dåliga datavana så försökte jag läsa på om min sjukdom, men informationen var ofta utdaterad och gammal. Gammal skåpmat som inte gjorde mig klokare, och inte heller gick det att få tag på vården eller min läkare. Jag blev bara räddare och räddare, och kände mig bara mer och mer ensam. 

Men sen så fick jag en vacker dag höra av en bekant till mig om ett förbund som jag inte kände till sedan tidigare; Blodcancerförbundet. Till en början hjälptes jag något på vägen av deras informationsfilmer och även av den broschyr de hade framställt om min diagnos, trots att denna enligt min läkare "hade ett år eller två på nacken". Nu visste jag åtminstone att det som jag läste och fick höra stämde. Borta var även de dystraste framtidsutsikterna, vilket I sin tur minskade osäkerheten och rädslan. Jag kände mig mer optimistisk inför framtiden, och självsäkerheten ökade, men fortfarande fattades något.

Det som fattades var helt enkelt mänsklig kontakt med någon som visste vad jag hade gått igenom. En människa som faktiskt förstod hur jag kände mig och mådde, en människa som fattade vad jag gick igenom. Denna härliga person fick jag kontakt med via Blodcancerförbundets stödpersonsverksamhet, och att våga blotta mina känslor för en fullständig främling är det bästa som jag har gjort sedan jag fick min diagnos. Nu känner jag mig absolut inte alls lika ensam längre i min sjukdom, och många skratt och tårar har jag upplevt med denna speciella människa.

Nu vet jag inte om alla som sträckt ut en hand till en stödperson har haft samma tur som jag, några har säkert det medan andra kanske inte har hjälpts lika mycket. Alla är vi olika, där jag bara kan tala för mig själv och mina egna erfarenheter. Men just jag är i alla fall väldigt tacksam över att det finns människor därute som är villiga att hjälpa andra som har det svårt.