Respekt för livet

 

"TILL VÅRA POLITIKER"

 

Varje krona ska användas där den gör störst nytta.

Så sant, men vad gör nytta?

Våra kroppar är fantastiska. Dygnet runt pågår livgivande processer i alla celler. Till många delar är dessa processer okända eller i vart fall inte klarlagda. Människan har genom historien sökt förstå detta mysterium. I många kulturer har man hittat samband för att påverka välmående och hälsa. Man har under årtusenden, utan att kunna förklara hur, hittat metoder för att åtgärda sjukdomar och hälsoproblem. I många fall har det varit metoder för att balansera kroppen. 

Hippokrates sa – låt din mat vara din medicin och din medicin din mat. I traditionell kinesisk läkekonst tar man bland annat hänsyn till matsmältning och andning. Inom Ayurveda betonar man en balans av tre elementära energier vata (luft och rymd - "vind"), pitta (eld och vatten - "galla") och kapha (vatten och jord - "slem"). Även hos oss i väst fanns en indelning i människotyper efter kroppsvätskorna som flegmatisk (sävlig), kolerisk (hetlevrad), sangvinisk (sorglös) eller melankolisk (känslig) att beakta vid vård och behandling.

Under 1600-talet växte en vetenskapstanke fram. Det som var sant kunde prövas och genom upprepning kunde resultatet verifieras. Denna vetenskapliga bas har under åren stärkts och i dag anses i stort endast kunskap som bygger på vetenskaplig grund som sann. Kunskap grundad enbart på erfarenhet har med tiden blivit ointressant och till och med ifrågasatt. Det kommer också löpande forskningsresultat över förhållanden som man sedan länge ”vetat”, men inte på vetenskaplig grund, och när dessa utredningar över självklara frågor presenteras får de närmast ett löjets skimmer över sig.

Är detta sökande efter vetenskaplig grund något problem? Nej inte strävan i sig, men följdeffekten - en utbredd förnekelse och förminskning av kunskap grundad på erfarenhet - är det. Den princip som påstås gälla inom sjukvård och hälsovård, kunskap grundad i vetenskap eller beprövad erfarenhet, gäller inte. Det är endast det som utgör vetenskap eller gör sken av att utgöra vetenskap, som räknas. Det är till och med så att det som inte omfattas av vetenskapliga teorier inte längre räknas. Så är det även för kända förhållanden grundande på årtusenden av erfarenhet.  

Inom sjukvården har ”vetenskapen” även lett till egendomliga resultat. Redan den historiska bakgrunden till det medicinska synsättet borde medföra viss oro. Den medicinska kunskapen om människan utgick utifrån obduktioner av lik. Att försöka förstå livsprocesser utifrån förhållandet på avlidna personer borde ifrågasatts, men det var ändå vetenskapligt. Även om dagens forskning givetvis är annorlunda finns många egendomliga synsätt och utgångspunkter kvar. Sjukvården utgår inte från en holistisk syn på människan, d.v.s. att kroppens delar ingår i ett väl avvägt sammanhängande system, där kroppens olika delar samverkar och där även den psykiska statusen ingår som en viktig beståndsdel. Ur ett holistiskt synsätt är sjukdom en reaktion på att något är fel i systemet och visar sig som ett symptom i kroppen. 

 

Vården borde ta en mer holistisk syn på människan och våga tänka nytt 

 

Problemet kan då ha funnits under lång tid, men kunnat hanteras av kroppens eget försvarssystem. När systemet blir överbelastat uppstår symptom. Symptomet behöver inte ens uppkomma där det underliggande problemet finns. Detta är inte utgångspunkten i vår sjukvård. Utgångspunkten är att symptomet är sjukdomen. Symptomet skall botas. Går det inte att bota sjukdomen genom symptomet, skall symptomet lindras eller varför inte operera bort den del i kroppen som utvisar symptomet. Hjälper inget av detta är vår sjukvård hjälplös. Vi har en kronisk sjukdom. Det egendomliga är att andelen kroniska sjukdomar bara ökar och så även de symptom som sjukvården definierar.

Det finns några saker som man som lekman och ej initierad i läkekonstens märkliga värld blir fundersam över. Det Hippokrates sa om mat redan för 2 400 år sedan saknas helt inom sjukvården. Hur kan det som vi äter och som skall försörja hela vårt system vara utan betydelse? Frågan omfattar inte bara vad vi äter utan även hur vi tillgodogöra oss detta samt hur vi blir av med det vi stoppar i oss.

Alla vet att vi blir sjuka av det vi stoppar i oss, men läkarna ger oss inga dieter. Alla vet att mikrobiomets status avgör hur kroppen kommer att kunna tillgodogöra sig näringen och att skador i tarmen på sikt skadar ämnesomsättningen, men avföringsprov ingår inte normalt som moment vid sjukdomsanalys. Alla vet att andningen och det lymfatiska systemet ingår i kroppens reningssystem, men ingen utreder hur patienten andas. Alla vet att stress orsakar sjukdomstillstånd, men ingen läkare ger nycklar till hur man skall hantera stress. Alla dessa metoder finns redan idag, men inte inom vår offentligt finansierade sjukvård. 

För att bedöma största nytta av en skattekrona bör politikerna ta ett steg tillbaka och fundera på hur verkligheten ser ut. Fatta beslut efter egen förståelse och inte utifrån den verklighet som presenteras av lobbyister. Jag uppfattar att politikerna om och om igen i stort väljer samma lösningar utifrån principen att mer måste vara bättre. Vårt problem beskrivs som en brist på resurser, inte vad vi gör med det vi har. Dagens läkare är som gårdagens präster, ingen ifrågasätter deras arbete. Dagens sjukhus är som gårdagens kyrkor, ju större desto bättre oavsett hur de används. Kanske måste man vara patient för att ifrågasätta detta, men patientinsikten önskar man ju ingen. 

 

 Jätteapparaten vi kort och gott kallar "vården" har stor förbättringspotential 

 

Det är lätt att hålla med när politikerna säger att varje krona skall användas där den gör störst nytta.

Men vad är en kostnad? 

Det är lätt att mäta de utgifter som man har. Men hur skall man se på en utgift som kan vara en en investering? Skall den ses som en kostnad eller en tillgång? Företagsekonomiskt finns det regler för detta, men vad gäller när objektet för investeringen är en människa? Och vi därtill vet att investeringen med all säkerhet inte bara kommer att medföra lägre utgifter i framtiden utan även ett bättre individuellt välmående. Svaret kan tyckas självklart – investering. Men ser våra politiker det så? Jag är tveksam... 

Den första frågan är att reda ut om åtgärden är en investering. Man måste då fastställa vad som är målet, vad vill man uppnå med investeringen? Svaret kan tyckas naturligt – god hälsa! Men är det verkligen så? Jag är tveksam. Orsaken till min tveksamhet är sjukvårdens syn på hälsa som en fråga om symtombehandling. Ta bort sjukdomssymptomet så är problemet löst. Symptomet är dock ofta inte sjukdomen. Symptomhantering kan för patienten vara en lättnad, men är symptomet inte sjukdomen ger behandlingen ingen god hälsa. 

Det är ingen investering, bara en utgift som är en kostnad. En kostnad som stor sannolikhet kommer att återkomma och bara bli större i framtiden och med ett stort lidande för patienten. Symtombehandling som mål ger inget läkande och man ser i dag fler och fler människor som är inbillningsfriska, dagligen konsumerande olika läkemedel. Ett mål för investering i hälsa innebär att man letar efter och läker orsaken till sjukdom. Men felorsaken kan ju vara okänd, annars hade ju sjukvården kunnat åtgärda denna. Vad är lösningen? 

 

Att behandla sjukdom snarare än symtom kan ses som en kostnad utan någon större hälsonytta

 

Vi måste lära oss själva att varje dag investera i våra egna liv. Vi måste ta bort det som skadar oss och lägga till det som stärker oss. De flesta försöker att leva sunt med goda matvanor, träning och sömn. Men det är inte så lätt. Det följer ingen manual med födseln om hur man skall göra och de många råd som snurrar runt i media är av skiftande slag, till och med helt motsägelsefulla. Samhället förändras hela tiden med nya ämnen och tekniska prylar att förhålla sig till. Hur skall man då tänka?

Det finns vissa enkla livsregler som jag tror att alla kan förhålla sig till och tillämpa efter bästa förmåga. Vi kan utgå i från att våra kroppar är skapade för att hantera de flesta hot som den utsätts för, men den klarar inte hur mycket som helst. Vi måste stoppa tillflödet av det som överbelastar kroppen. Här finns en uppsjö av åtgärder och är man svårt sjuk får man ta i med en mängd åtgärder. Vill man göra något kan man i vart fall ta tag i två frågor vilka avsevärt förbättrar situationen.

  1. Ta bort eller i vart fall kraftigt minska på socker 
  2. Rensa vardagen från stressfällor och unna dig vila 

Vill man läka måste man därtill ha en högre ambitionsnivå och lägga till aktiva åtgärder som regelbunden fysisk och mental träning, jobba med läkande mat och kosttillägg samt giftsanera sitt hem. Även om det är vi själva som måste ta detta ansvar finns det mycket som genom politiska åtgärder skulle kunna påverka och förändra våra beteendevanor. Jag tänker på åtgärder som upplysning och information, punktskatter och, där det är möjligt, kortare arbetsveckor. 

Flytande socker som läsk, energidrycker och juicer borde beläggas med höga punktskatter och varningstexter. Allt dolt socker i våra livsmedel skulle kunna synliggöras genom informationskampanjer så att konsumenten lär sig läsa på innehållsförteckningen. Jag tror inte allmänheten vet hur mycket socker det finns i vanlig mat som fruktyoghurt, müsli, ketchup, leverpastej och blodpudding. För de innehåller mer socker än man skulle kunna tro, bara att själv läsa på innehållsförpackningen (även om det kan krävas ett förstorningsglas). 

Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv vore intressant att utreda de ekonomiska konsekvenserna av att ge samtliga anställda i vården 6,5 timmars arbetsdag med bibehållen lön. Utan att veta tror jag att möjligheten är stor att de besparingar som uppkommer genom minskade sjukskrivningar, minskade kostnader för underbemanning som inhyrd personal och minskad personalflykt, till stor del skulle väga upp kostnaderna. Vi skulle onekligen få en bättre sjukvård genom nöjdare och friskare personal. 

Till sist …

Jag vill inte känna rädsla för min sjukdom, men jag vill känna den respekt för livet som den ger. Även om en svår sjukdom är en sorg, och även sorgen måste läkas... 


Senast uppdaterad 27 juli 2020