(Kort om) relationer

 

ULRIK

 

Relationer är viktiga och de berör oss hela tiden. När man väntar på cancerbesked och sedan på behandling uppkommer en ny relation, den till sin sjukdom. Den är ju inte självvald och man måste lära sig att förhålla sig till den. I början är den ständigt nära. ”Den finns bakom mina ögonlock” läste jag någonstans, och så är det. 

Är sjukdomen kronisk måste man aktivt ta ställning och förhålla sig till sin sjukdom, sin relation till sin sjukdom. Man måste ta distans, den får inte ta över tillvaron. Och det fungerar. Är man i remission fungerar det till och med bra. Man träffas inte varje dag utan det kan gå veckor utan att man tänker på den. 

Vid kvartalskontrollerna dyker den upp och gör sig påmind, men avlägsnar sig snart igen. Så kommer återfallet, som man vetat om, men inte vill veta av. Hur gör jag nu? Jag har en erfarenhet av att ha kommit för nära min sjukdom och att den närheten tär. Jag har accepterat sjukdomen, och den lär mig att se livet, men jag vill ha en relation som jag själv väljer och det är en relation med viss distans. 

Sjukdomen är där men jag väljer att inte se den utom när jag bjuder in den på mina villkor. Och det gör jag ibland, för jag vet ju att den är där och korta möten gör att det är lättare att hålla en behaglig distans till min diagnos, för vi får leva med varandra så länge vi lever. På gott och ont... 


Senast uppdaterad 27 juli 2020